På vår sista dag i Vegas åkte jag och Jocke till Sam Boyd Stadium för att se den amerikanska fotbollsmatchen mellan University of Nevada Las Vegas (UNLV Rebels) och University of Nevada Reno (UNR Wolf Pack). Den observante märker att det var ett Nevada-derby vi bevittnade och att båda skolorna huserar i städer kända för sina stora casinon. Inte för att vi märkte av det sista just i den här matchen, men det spär på rivaliteten kan jag tänka mig.

Under matchen noterade Jocke att det stod en kanon av gammaldags slag vid ena kortsidan och vi antog att det var något som skulle avfyras vid en touchdown eller liknande, vilken den tyvärr inte gjorde. Vi såg också en drös t-shirtar med anknytning till denna kanon, typ ”Bring back the cannon”, ”Battle of the cannon” och så vidare. I efterhand har vi förstått att kanonen – som är döpt Fremont Cannon – är en trofé man får behålla fram till nästa års match. Fram till och med år 1999 avfyrades den vid varje touchdown, men efter ett vilt firande vid det årets UNLV-vinst gick kanonen sönder och är fortfarande obrukbar för det ändamålet.

Jocke hade köpt biljetter till ena långsidan, och då det skiljde det dubbla från att sitta på hemmasidan (800 kr) mot bortasidan (400 kr) så köpte vi förstås till den billigare. Vi bestämde redan innan matchen att därför heja på Wolf Pack trots att vi för tillfället var Las Vegas-bor (jag köpte efter matchen en Rebels-keps, så jag var inte helt sympatilös) så att vi smälte in lite bättre.

Matchen var mycket underhållande. Hemmalaget fullständigt körde över Wolf Pack och ledde med både 21-0 och 28-7. Därefter fick vi diehardsupportrar på bortaläktaren glädjas desto mer när matchen bytte skepnad. Wolf Pack vände och vann med 42-37. Kanonen står ytterligare ett år i Reno, vilket den har gjort i åtta raka år nu!

Bra stämning på läktaren (Sam Boyd Stadium är tillsammans med Renos dito två av få collegearenor där alkohol säljs även utanför VIP-läktaren), poängfull och händelserik match. Ett lyckat besök!

Parkeringsplatsen, arenan i bakgrunden.

Sam Boyd Stadium.

Pre-match show.

”Hemmaklacken”.

Hemmalagets spelare springer in innan matchen.

Bortalagets spelare springer in innan match.

Hemmakurvan.

Medialäktare och VIP-bås.

Jocke och jag.

Kanonen nere i höger tävlade man om, på sidan om själva seriespelet förstås. Notera att man ser ”strippen” ovanför målramen. Edit: När jag tänker efter, och studerar byggnaderna, så är det nog downtown Las Vegas man ser, och inte strippen.

Jag, Åsa och Amanda tog en kvällstur ut till Slugger Stadium som ligger vid flygplatsen i Las Vegas. Det är en slags basebollrange i samma anda som en golfrange. I det här fallet ställer man sig i en batting cage, stoppar i en polett och får bollar kastade mot sig av en maskin. Det fanns tio olika maskiner/burar med olika hastigheter och storlek på boll (softboll eller baseboll).

Vi började med en softboll slowpitch (en stor boll lobbas mot en i låg hastighet) och hade först varierad framgång innan vi började träffa rätt. Efter ett tag blev jag kaxig och gick till 40 mph baseboll (det är extremt långsamt för en baseboll, där proffsen kastar upp mot 100 mph, cirka 150-160 kmh). Hade inte en chans att träffa bollen först, vilket kändes vemodigt då en kille i buren intill stod och slog på 80 mph-bollar som om det inte fanns en morgondag. Efter ett tag började jag dock kunna läsa bollarna och träffade fler än jag missade, men jag gick aldrig upp i hastighet.

Riktigt roligt, något jag skulle vilka ha i Sverige också!

Tack till familjen Marescotti som gav oss slugger time i Las Vegas! Grazie!

Ett av de märkligare restaurangbesöken någonsin gjorde jag, Jocke och Janne idag. Tur eller otur, men vi glömde faktiskt kameran. Vi besökte Heart Attack Grill på Freemont Street och jag hade på förhand läst om deras Bypass Burger (med en referens till bypass surgery-operationen kraftigt överviktiga kan göra), där den största är på nästan 10000 kalorier. Det kom några överaskningar jag inte hade väntat mig…

När vi kliver in i lokalen så möts vi av en kvinna som presenterar oss som vår sköterska. Hon har sparsamt med kläder på sig, och det lilla hon har på sig ska påminna om just en sjuksköterskas utstyrsel. För att komma förbi repet in till restaurangen så var vi nödgade att ta på oss en patientrock, ni vet en sådan som knäpps på baksidan. Vi slängde många blickar in i restaurangen för att se om det verkligen var ett krav eller mer en kul grej. Samtliga besökare hade dessa rockar på sig, vi kände inte för att göra en scen utan tog på oss rockarna och fick varsitt patientarmband på armen. Sjukt och annorlunda.

Hela anrättningen andas en glorifiering av fet och kaloririk mat. Det sitter planscher med fejkade filmtitlar där man bytt ut delas av namnet till något med mat, fett eller burgare. Typ Burger Wars med Ronald McDonald som prinsessan Leia. I menyn lyfter man fram det onyttiga som säljargument och vi kan glömma att få beställa en Diet Coke. I milkshaken har de slängt ner en stor kvadrat smör för att göra den ännu fetare.

Burgaren var helt ok, men min dubbel på över halvkilot mäktade jag inte med helt och hållet.

Sjukt, annorlunda men ändå ganska skoj i och med att de går in helhjärtat på ”sin grej”.

Tack till Daniel och Karin för besöket!

Vi hade på förhand bestämt oss för en helikoptertur över strippen nattetid, men efter tips tog vi oss till Boulder City för denna aktivitet. 45 minuter bilresa mot Hoover Dam kom vi fram till Hacienda Hotel & Casino och deras parkeringsplats, där Dam Helicopter Company huserar. Vi tog deras Hoover Dam Tour och vi fick en oslagbar helikoptertur med fantastiska vyer över Lake Mead och Hoover Dam. Riktigt coolt!

Tack till Karolina, Lina och Madde för den grymma bröllopspresenten!

Skrev på Twitter att det inte är alltid man går och lägger sig efter att ha ätit på en restaurang med stjärna i Michelinguiden, det var precis det vi gjorde igår. Vi besökte Andre´s at Monte Carlo i just hotellet Monte Carlo, en restaurang som ligger inte sällan överst på topplistor över bästa restauranger i Las Vegas

Fantastisk god mat, en utsökt service och en mysig miljö. Vi var jättenöjda! Tack snälla Anna L för det generösa bidraget i bröllopspresent!

Förrätt Åsa – Ceasarsallad, Andreas – Fransk löksoppa

Varmrätt Åsa – Rådjur, Andreas – Lamm

Efterrätt Båda – Souffle

Efter middagen gick vi ut till Ignite och tog varsin drink, något vi även gjorde för två år sedan när vi bodde på hotellet tillsammans med Anna och Calle.

 

Här kommer ett videoklipp på huset vi bor i. Jag och Amanda filmade tidigare idag när det regnade som mest.

Detta måste sägas först: Circus Circus är inget glassigt hotell. Det finns en anledning till att det är det enda(?) hotellet på strippen som har en husbilsparkering på bakgården. Intill ligger dock Adventuredome som är en nöjespark inomhus. Kan inte jämföra sig med en Six Flags-anläggning kanske, tänk mer Gröna Lund, men det är en mysig stämning och roliga attraktioner.

Som jag skrev i inlägget om Paris och Eiffeltornet – det var sjukt folktomt denna onsdag. Både på monorailen till hotellet och inne i själva Adventuredome. Inga köer och jag åkte själv(!) i mitt bergochdalbanetåg. Satt längst fram för en gångs skull, riktigt mäktigt! Åkte även Sling Shot, som är ett uppskjut med efterföljande fritt fall.

Åt Amanda vann vi två gosdjur genom att sätta några bollar i mål och kasta pil på ballonger.

Måltiden blev pizzaslice med Mountain Dew – mumma!

Tack Anna och Markus för presenten!

Entré:

Sådana här skyltar följer man till leda på varje hotell, allt roligt är alltid längst in:

Vi har precis kommit in:

Dags att vinna:

Air Westling:

Mrs. Bullseye:

Tack pappa för att du vann gosdjuret till mig:

Hade hela tåget för mig själv, satt längst fram förstås:

Jag i kurvan:

Uppskjutet:

Som New York-nörd är givetvis New York New York mitt favorithotell i Las Vegas. Hotellet lyckas med känslan av att man strosar runt mitt i ett Friends-avsnitt. Att det hänger en tavla på Lou Gehrig i entrén förstör inte mycket.

Dock är huvudattraktionen med hotellet deras bergochdalbana, som slingrar sig runt hotellets skyskrapor (inklusive kopior på Chrysler Building och Empire State Building) och numera heter The Roller Coaster istället för som tidigare Manhattan Express. Om man ska vara helt ärlig så är det inte en alltför skrämmande bana, som dessutom har ett rätt så passivt parti halvvägs igenom. Tjusningen är utsikten och känslan av att man åker runt mitt bland New Yorks skyline, så det är givetvis ett måste vid en Vegas-resa att åka banan! Jag saknade min radarpartner jag alltid åker de här turerna med, Åsas syster Anna, men en ung man från Los Angeles fick agera substitut.

En ”Beef Hot Dog” blev lunchen på hotellet, underbart god (efter att ha smakat halvtaskiga korvar i Phoenix på basebollmatchen)!

Tack till familjen Marescotti för upplevelsen på New York New York!

Utvändig dekor:

Entré till hotellet:

Invändigt promenadstråk:

Den gamla skylten till bergochdalsbanan:

Fina foton:

Varmkorv på New York-vis:

Borde veta vem han föreställer, men har inte en susning:

Idag bar det av till hotellet Paris och deras stora attraktion Eiffel Tower – en 165 meter hög kopia av Eiffeltornet i Paris. Tanken var att tornet skulle mäta samma 300 meter som originalet, men det amerikanska luftfarsverket satte käppar i hjulet på grund av den närliggande flygplatsen.

Vi gav upp planerna på förhand att ta oss till restaurangen i tornet för att ta en drink där, för så fort vi sätter våra fötter inne i en pub, saloon – eller annat ställe som nästan uteslutande serverar alkohol – med Amanda så blir vi tillsagda att lämna området. Nevada har stränga lagar mot minderåriga (under 21 år) i områden avsedda för spel eller förtäring av alkoholhaltiga drycker, inte undra på att vi inte ser många andra småbarn här i Vegas. Istället för drink tog vi istället en lunch/fika i ett fik som serverade crepes – mycket gott!

Åter till tornet. Onsdagar, dessutom denna med ett för Vegas kallt väder (cirka 25 grader med moln), verkar tydligen inte vara lika mycket folk på stan för vi slapp allt som hade med köande att göra. Ganska snabbt hade en av tornens hissar tagit oss längst upp och vi kunde njuta av en fantastisk utsikt! Vi hade trots allt befunnit oss i Stratosphere någon dag tidigare på nästan dubbla höjden, men den här utsikten mitt på centrala strippen var något utöver det vanliga.

Tack snälla Jenny-Ann och Alhagy för presenten.

En stor Montgolfier-ballong vid hotellets entré:

Tornet vi skulle upp i:

Vi väntar vid hissen, ingen kö – jippie:

Uppe i tornet:

Även jag är uppe:

Vy över södra strippen:

Vy rakt ner, Bellagio med sin fontän till vänster i bild:

Hela familjen:

Mat är glädje:

Min fina fru:

Jättegoda crepes:

För en vecka sedan var vi på restaurangen Outback som ligger på strippen, men denna gång tog vi en som låg mer avsides till. Outback ska, om jag förstått det rätt, präglas av det australienska köket men förstås med en amerikansk touch. En av specialiteterna är Bloomin Onion, en jättestor lök som är friterad på ett speciellt sätt.

Susann och Charlie målar i väntan på mat. Restaurangen har målarblock och kritor till alla barn:

Bloomin Onion:

Janne med traditionsenlig drink:

Jocke är nöjd:

Amanda äter lite pasta:

Åsa dricker lite sangria:

Charlie mätt och belåten:

Syskonkärlek: