Vad vore en USA-resa utan baseboll? Jag tog bilen till St Petersburg, på andra sidan bukten om Tampa, från Orlando. Trafiken gick smidigt tills jag kom in i Tampa, då slog köerna till rejält. Var lite stressad eftersom matchstart var 13:00 och jag först hade sprungit loppet på morgonen. Det var också ovanligt krångligt att köpa biljetterna i förväg eftersom Stubhub, som jag köpte biljetterna via, krävde att jag skulle ladda ner biljetterna till deras IPhone-app, samtidigt som som deras app inte är tillgänglig utanför Nordamerika (jag tillhör ju svenska AppStore). Moment 22 med andra ord. Men någonstans i det finstilta hittade jag en länk med ”download your tickets as a pdf file” till slut. 40 dollar för sittplatsen, 20 dollar för parkeringen. Amerikaner vet hur de tar betalt!
Tampa Bay Rays är ett av de lag som drar minst publik, de har i flera år dragits med problem att de trots ganska bra sportsliga resultat inte attraherar folk till att komma på matcherna (däremot har de bland ligans bästa tv ratings, så de har en stor kärna av supportrar som tyvärr väljer att stanna hemma). Mycket skylls på arenan Tropicana Field, som sägs vara för gammal och inte ultimat för baseboll. Den byggdes två år innan Baltimore Orioles byggde sin ikoniska Camden Yards, en arena som startade en trend med att arenor ska se gamla ut, men i modern tappning. Tropicana Field byggdes enligt den föregående trenden med fasta tak som inte går att öppna, mer vara en ”dome” som även skulle passa för andra sporter (de har spelar hockey och amerikansk fotboll i arenan tidigare). Så redan när arenan var klar så kan man säga att den var utdaterad. Rays har ett avtal med staden att de ska spela i arenan till 2027, men jag är övertygad att de kommer att lämna arenan innan dess. Antingen byggs det en ny i området St Petersburg-Tampa eller så flyttar laget. Så jag kände att det här var min enda möjlighet att få se Tropicana Field innan den rivs eller byggs om så småningom.
Lång utläggning om arenan, men jag älskar ju också just arenor och deras arkitektur och historia.
Matchen var ganska tam. Toronto vann med 2-1 och det var aldrig någon riktig nerv i matchen. Jag satt kanske 25-30 meter ifrån att vara nära att nå foul balls (bollar som går ut på läktaren) så det var extra händelsefattigt ur den synvinkeln. På just min läktarsektion så var jag den enda under 70 år, ovanligt! Pensionärerna var roliga att prata med, och de var faktiskt väldigt insatta en del av dem.
Mat och dryck är en stor grej på baseboll. Jag kunde/ville inte dricka alkohol pga att jag skulle köra hem, men en burgare slank ner. De hade indiskt, grekiskt, kubanskt osv men en burgare är en burgare. De hade flera olika food courts men tyvärr var det samma restauranger på alla. Lite tråkigt.
Köpte en snygg keps, min vana trogen. Köper alltid hemmalagets keps till min samling. 38 dollar, oops. Men jag tyckte den var skitsnygg!
Resan hem gick bättre, mindre trafik. Men nu kunde jag njuta av Howard Frankland Bridge mellan St Petersburg och Tampa mer. En fem kilometer lång bro över Tampa Bay-bukten.
