Jag är så sjukt nära på att beställa denna högtalare till min Iphone 4, en Supertooth Disco-högtalare. Har suttit in på småtimmarna nu och jämfört olika högtalare mot varandra, och har kommit fram till att den här passar mina behov bäst och verkar ha bra ljud. Det som är speciellt med den är att ljudet överförs via Bluetooth (och vanlig 3,5 mm om man så vill) och inte via att man ”dockar” Iphonen i högtalaren. Fördelen är att man kan ha olika källor och framförallt telefoner som kan förse den med ljud, och inte bara förlita sig på att man kommer att ha en Iphone även i framtiden.

Problemet vi har i vår lägenhet är att den är extremt indelad rumsvis, inga öppna ytor som i nyproducerade lägenheter. Vi har även rätt så tjocka innerväggar och all vår nuvarande ljudanläggning i vardagsrummet, därför måste vi spela musik med hög volym i vardagsrummet om det ska höras in till köket samtidigt som vi exempelvis gör mat. Därför vore en enklare ljudanläggning önskvärd och efter att ha listat ett antal viktiga punkter (ska funka med Iphone, strömma musiken trådlöst, både nät- och batteridriven så att man kan ta med den på resor) och googlat/youtube’at recensioner så föll mitt tycke för ovanstående skönhet. Vet inte varför jag tvekar bara, tror att det beror på att den är cirka två år gammal och även om jag inte hittat något bättre alternativ i samma prisklass så känns det ändå som att det borde ha kommit något bättre sedan dess.

Bestämmer mig imorgon! 1000 kronor på Pixmania är rena fyndet.

Jay-Z feat. Alicia Keys – Empire State of Mind
Den har kallats för ”New Yorks nationalsång” och gått varm på dansgolven, även långt utanför det stora äpplets gränser. Tror att jag föll för låten pladask på grund av Jay-Z’s grymma röst och kaxiga attityd i låten. Jag menar; man sjunger inte ”I’m the new Sinatra” utan att ha lite stake. Alicia Keys vers är, om än något tjatig, mäktig. Hon har gjort en egen version av låten och i videoklippet nedan tror publiken att det är den hon kommer att framföra då hon inleder den som den egna versionen. Till publikens förvåning men stora eufori kliver Jay-Z in på scenen och levererar.

Citatet:
Catch me at the X with OG at a Yankee game
Shit, I made the Yankee hat more famous then a Yankee can
You should know I bleed blue

Manchester Orchestra – I Can Feel A Hot One
Jag kom i kontakt med bandet en morgon när jag hade MTV2 på i bakgrunden. Kanalens Biggest! Hottest! Loudest! brukar spela låtar som är perfekta att piggna upp till, ni vet när man står och sjunger med när man samtidigt borstar tänderna. Hur som haver så spelades en låt som jag inte hade hört tidigare, Shake It Out med just Manchester Orchestra. Till min stora glädje fanns bandet på Spotify, åtminstone den senaste skivan som i sin tur lätt var det bästa som släpptes under 2009. Där fann jag I Can Feel A Hot One och blev alldeles begeistrad. När jag dessutom läste om bandets kristna, bohemiska lead vocal – tillika låtskrivare – Andy Hull och bakgrunden till sången blev jag än mer tagen. Den är skriven efter att hans flickvän tagit sitt liv och med det i bakhuvudet är det svårt att inte behöva kippa efter andan.
Dessvärre är den officiella musikvideon bortplockad från Youtube men det ligger en version uppe där man även får följa låtens text.

Citatet:
To pray for what I thought were angels
Ended up being ambulances

Eftersom jag är helt rookie på området så blev den naturliga ingången att börja nöta ”A State of Trance”-avsnitt. Det är ett radioprogram med en holländare vid namn Armin van Buuren, ett namn jag återkommer till senare. Programmet spelar ”the latest in trance and progressive” vilket har fått mig hyfsat àjour med det som kommit de senaste månaderna åtminstone.

En dag i januari släppte Michel bomben. Armin van Buuren skulle spela på nästa ”Spring Break Cruise”-kryssning. Bomb och bomb, det var väl snarare först mer av en kinapuff för mig – men ju mer jag lyssnade på musiken och mer förstod denna holländares storhet så blev jag mer och mer intresserad. Sagt och gjort, vi hängde på låset när biljetterna släpptes och köpte en tvåbäddars A-hytt till evenemanget.

Kryssningen var alltså en 24-timmars renodlad trancekryssning med en handfull dj’s som spelade på tre olika golv. Färjan var den relativt nya Silja Galaxy och gick mellan Stockholm och Åbo. Redan vid terminalen började jag förstå att det var en viss sorts människor som drogs till den här sortens evenemang, och jag vill påpeka att det inte är menat som något negativt men jag kände inte riktigt igen mig själv i de med rosafärgat hår och medtagna högtalare på pirra. Vi träffade dock Michels kompis Åsa vid terminalen, och det var väl tur det. För…

… handen på hjärtat, kände jag mig lite malplacerad i terminalen så var det ingenting jämfört med känslan ombord. Den ene var space’igare än den andre, det kändes som en slags tävling i att ha de mest galnaste kläderna eller det mest färggranna håret. Placera in mig, den smått försynta och mellanmjölkens frontfigur i detta hav av sköna, underbara men smått knasiga människor så har ni förstått min personliga förvirring. Men vad gör väl det när man har Michel som dörröppnare till denna nya värld? Om det vore så väl. Vi drog till tax free’n och köpte på oss allt vi kom över och sen drack vi. Och drack.

Vi drog så småningom upp till ett av dansgolven och började dansa så smått. Vi hittade återigen Åsa med sällskap och slog följe på dansgolvet. Redan efter en kvart är Michel nödig och måste förstås till hytten för att kunna utföra det naturen kallar på, han skulle komma tillbaka. Det gjorde han inte. Så där står jag och dansar med mina nya vänner varav två jag i bästa fall hälsat på. Vet inte riktigt tidsförloppet men har för mig att jag hittar Michel i vår korridor en timma senare som en helt annan person. Spritflaskan som var en liter för en timma sedan var nere på centerliternivå. Sedan minns jag egentligen inte så mycket mer än att vi gick huvudnumret Armin van Buuren som Michel såg i ungefär tio minuter innan han försvann. Några timmar senare, 05:30, staplade jag in i hytten för att sova vilket Michel redan gjorde. Morgondagen efter – fortfarande en stor fest- och dansdag – tillbringade vi i hytten sovandes. Ok, jag var inte speciellt pigg heller men jag kände att jag behövde göra ett moraliskt sällskap. Vi låg och snackade killsnack, riktigt kul faktiskt.

Min räddning var att jag fick hänga med Åsa, hennes syster och vänner. Jag är gediget tacksam!

Här är lite foton:

[Show as slideshow]