Nästan två månader sent kommer så äntligen bilerna från Jesper och Carolines bröllop! Ett bröllop som ägde rum i Lovö kyrka, så vackert belägen i slutet av Lovö kyrkallé, och efterföljande festligheter på självaste Djurgården och Rosendal. Ett fint minne för oss alla, inte minst för brudparet själv förstås!

[Show as slideshow]

Foton från festligheterna:

[Show as slideshow]

Eftersom jag är helt rookie på området så blev den naturliga ingången att börja nöta ”A State of Trance”-avsnitt. Det är ett radioprogram med en holländare vid namn Armin van Buuren, ett namn jag återkommer till senare. Programmet spelar ”the latest in trance and progressive” vilket har fått mig hyfsat àjour med det som kommit de senaste månaderna åtminstone.

En dag i januari släppte Michel bomben. Armin van Buuren skulle spela på nästa ”Spring Break Cruise”-kryssning. Bomb och bomb, det var väl snarare först mer av en kinapuff för mig – men ju mer jag lyssnade på musiken och mer förstod denna holländares storhet så blev jag mer och mer intresserad. Sagt och gjort, vi hängde på låset när biljetterna släpptes och köpte en tvåbäddars A-hytt till evenemanget.

Kryssningen var alltså en 24-timmars renodlad trancekryssning med en handfull dj’s som spelade på tre olika golv. Färjan var den relativt nya Silja Galaxy och gick mellan Stockholm och Åbo. Redan vid terminalen började jag förstå att det var en viss sorts människor som drogs till den här sortens evenemang, och jag vill påpeka att det inte är menat som något negativt men jag kände inte riktigt igen mig själv i de med rosafärgat hår och medtagna högtalare på pirra. Vi träffade dock Michels kompis Åsa vid terminalen, och det var väl tur det. För…

… handen på hjärtat, kände jag mig lite malplacerad i terminalen så var det ingenting jämfört med känslan ombord. Den ene var space’igare än den andre, det kändes som en slags tävling i att ha de mest galnaste kläderna eller det mest färggranna håret. Placera in mig, den smått försynta och mellanmjölkens frontfigur i detta hav av sköna, underbara men smått knasiga människor så har ni förstått min personliga förvirring. Men vad gör väl det när man har Michel som dörröppnare till denna nya värld? Om det vore så väl. Vi drog till tax free’n och köpte på oss allt vi kom över och sen drack vi. Och drack.

Vi drog så småningom upp till ett av dansgolven och började dansa så smått. Vi hittade återigen Åsa med sällskap och slog följe på dansgolvet. Redan efter en kvart är Michel nödig och måste förstås till hytten för att kunna utföra det naturen kallar på, han skulle komma tillbaka. Det gjorde han inte. Så där står jag och dansar med mina nya vänner varav två jag i bästa fall hälsat på. Vet inte riktigt tidsförloppet men har för mig att jag hittar Michel i vår korridor en timma senare som en helt annan person. Spritflaskan som var en liter för en timma sedan var nere på centerliternivå. Sedan minns jag egentligen inte så mycket mer än att vi gick huvudnumret Armin van Buuren som Michel såg i ungefär tio minuter innan han försvann. Några timmar senare, 05:30, staplade jag in i hytten för att sova vilket Michel redan gjorde. Morgondagen efter – fortfarande en stor fest- och dansdag – tillbringade vi i hytten sovandes. Ok, jag var inte speciellt pigg heller men jag kände att jag behövde göra ett moraliskt sällskap. Vi låg och snackade killsnack, riktigt kul faktiskt.

Min räddning var att jag fick hänga med Åsa, hennes syster och vänner. Jag är gediget tacksam!

Här är lite foton:

[Show as slideshow]